Väg-själ
Svenska Cycling Plus
Väg-själ

Rapha Cycle Club London

Gästerna hänger sina cyklar fint och prydligt på krokar innanför dörren.
Jo, för även en vanlig fredagsförmiddag var många
av gästerna cyklister i full mundering.

Jag besökte Wales för en vecka sedan och hade tre timmar i London på vägen dit. På dessa tre timmar skulle jag ta mig från Victoria Station till Paddington varifrån mitt tåg till Wales senare skulle avgå. Alltså: plenty of time för att även hinna med att leta mig ner till Brewer Street i Soho där Rapha Cycle Club ligger, lite hemligt och undanstoppat på en lugn bakgata.

Stället består dels av en butik med ett stort utbud av Raphas finsaker (aaaah mmm…), dels av en cafédel med fantastiskt kaffe och skön stämning. De flesta av gästerna är cyklister, eller cyklisters vänner, och innanför dörren sitter krokar längs väggen där man fint och prydligt hänger sin cykel när man kommer in.

Fincyklar, finkläder, finkaffe och fina människor. 

Frukosten är given – porridge £3.50.

Det är tur att jag är lite trött nu när jag skriver det här inlägget, annars hade jag lätt kunnat sväva ut i de mest lyriska beskrivningar av denna fullkomligt underbara plats. Stämningen är familjär, avslappnad och många verkar känna varandra. Personalen verkar känna alla. Folk blir hälsade på med namn och tillfrågade om de vill ha sitt vanliga kaffe. Det är lätt att känna sig hemma.

Flera gånger i veckan ordnas också cykelturer av olika längd med utgång från klubben. Små klungor på tio personer, eftersom det inte är säkert att lotsa större grupper genom London. En timme tar det innan man är ute ur stan och kan börja cykla på riktigt.

En av tjejerna i personalen visade sig vara professionell fotograf och hon erbjöd sig vänligt att ta bilder åt mig till ett reportage som kommer i nästa nummer av Svenska Cycling Plus som jag skriver för. Jag fick också lov att använda dem i min blogg om jag ville, så alla bilder här utom en är tagna av Marta Gut, Spine Photographic. Thank you!

Häng av dig din cykel innan du går in.

Ok, jag vet att detta är ett klädmärke och jag vet att Rapha är enormt duktiga på sin marknadsföring och image. Men. Kvaliteten och framför allt servicen överträffar faktiskt allt vad man rimligen kan begära. I like. Och så känslan... gemenskapen kanske till och med. Och så citat som föjande från deras hemsida… Ja, ni förstår ju själva!

Road racing is the toughest and
most beautiful sport in the world
and everything Rapha does
is designed to honour that.
Everything Rapha does is informed
by its passion for the glory and
suffering that lie at the heart of the sport.
Fotograf och kaffedrickare: Karin.

14 december, 2013 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Väg-själ

Hösttecken

Det är bara att konstatera att senhösten verkligen är här. Inga episka solnedgångsrundor att förvandla till drömmande, poetiska blogginlägg, bara några krassa konstateranden:
– första innepasset på klubben i torsdags, tröskelintervaller 2 x 20 (+ 5) – check
– vintercykeln redo med skärmar på – check
Tomten, jag vill ha ett riktigt hjul…
Fast vintercykeln är lite kul förstås. Det är min gamla racer, en Columbus Cadiz, som jag har gjort i ordning och snajsat till lite grann. De gamla hjulen höll totalt på att braka ihop – nedslitna fälgar och nav som sjöng på sista versen, så jag visste att jag behövde nya om jag skulle köra den i vinter. Surfade runt hur länge som helst, men fastnade till slut för ett par Campagnolo Khamsin. Campa känns tryggt och bra. Och vilsamt vackert för ögat. Gabor på DeGaVi i Lund fixade ny kedja, nytt vevlager och lite annat. Och så skärmar förstås, så nu ska jag förhoppningsvis slippa kommentarer från blöta, bakomliggande klubbkompisar framöver. Och de ska förstås slippa bli blöta.
Winter baby.

Jag hämtade cykeln i går och tog mig en pyttetur i dag precis innan det började skymma. Och DET var faktiskt vackert och lite poetiskt när jag tänker efter. Nollgradigt, klart och krispigt i luften. Himlen var isblå precis där den nuddade åkern, ett tunt streck som sedan övergick i rosa, som i sin tur lämnade över till ett klart himlavalv där en och annan stjärna redan hade börjat blinka. Andedräkten som en svag dimma omkring mig. Jag tycker om väder. Man kan aldrig tröttna på cykling, för ingen tur är den andra lik, inte om man lever sig in i vädret, tar in det både fysiskt och visuellt. I alla fall kändes det superbra med de nya hjulen. Kul att det kan göra sån skillnad. 
Så nu blir det till att trampa runt några kilo extra på vägarna. Bra träning förstås. Och det har INTE känts bra att köra med Merckx:en de senaste veckorna. Förra lördagen plöjde vi över djupa spår av lera som korsade vägen 4-5 gånger. Och så är det allmänt blött och skräpigt och man riktigt hör hur det knastrar runt drev och kassett. Hu! Får vara noga med att tvätta cykeln ordentligt efteråt. Och där har vi förstås ytterligare några krassa, inte så poetiska, hösttecken: Muc-Off, Yes diskmedel, galltvål, tandkräm och babyservetter!

En väl tvättad cykel skänker en inre tillfredsställelse
 och är den grund på vilken samhället vilar.
24 november, 2013 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Väg-själ

Rapha in the morning

Det här blogginlägget skulle kunna handla om ett klädmärke. Det skulle också kunna handla om ett riktigt coolt, nätbaserat cykelforum. Eller också om en kul runda med en ny cykelvän kl. 07.15 en oktobermorgon. Eller så bakar jag bara ihop alltihop – för det var faktiskt så det var.
Som små karameller…
Så här. Jag brukar inte bry mig så mycket om märken och så. Handlar de flesta av mina kläder på second hand. Gillar inte att gå i affärer överhuvudtaget. Men. Rapha. There’s no way round it – jag har fallit pladask. Kvaliteten är outstanding, förstås, liksom servicen. I födelsedagspresent av min man fick jag deras Classic Jersey, den röda med tillhörande armvärmare som ser ut som små karameller. Mmmm… Tyvärr var den ett nummer för stor, så jag mailade och frågade om bytet. Personen jag mailade med (som hade ett helt fantastiskt irländskt namn, så fantastiskt att jag fortfarande inte vet om det var en man eller en kvinna) var oerhört vänlig och tillmötesgående och skrev bl.a. att de, eftersom det rörde sig om en present, “would be happy to arrange for DHL to collect the jersey from you at our expense”. Komma och hämta den hemma vid mitt hus, alltså! Det ÄR ändå något särskilt med riktigt bra kvalitet och riktigt bra service, så där så man känner att de går flera steg längre än de alls hade behövt.
Över Risbodammen vid Drottningtorp-Krabberyd
Kunde inte låta bli att skriva en rad om detta på “mitt” cykelforum Cyklande Tjejer (värt ett eget blogginlägg framöver). Genast stämde en annan medlem in i lovkören över Rapha, varpå vi konstaterade att jag skulle besöka hennes stad under den kommande veckan. Och då var det ju nästan givet att stämma träff för en fintur tillsammans när jag väl var där! I förrgår rullade jag därför ner till Statoil-macken på Kortebovägen i Jönköping för att träffa Lena, som inte heller verkade se något underligt i att stråla samman med en vilt främmande människa klockan 07.15 en oktobertorsdag för att trampa drygt 400 höjdmeter i skönt snacktempo. Jönköpingsbackar, o how I love thee. Och Cyklande Tjejer – bästa, bästa forumet.
I Jönköping kommer man nästan ingenstans om man inte börjar med att först beta av ett par rejäla backar. Ingen uppvärmning, bara pang på. Vi började med Kortebobacken och fortsatte ut mot Bankeryd och Habo. Alla som har cyklat Vättern vet vilka backar jag menar. Så härligt och lite lagom galet – en toppentur! Och jag upphör inte att fascineras över hur otroligt lätt och naturligt det är att hitta gemenskap på vägarna när den gemensamma nämnaren är två hjul och ett bockat styre. Ja, och så det där märket då förstås. Kika gärna på någon av Raphas alla vackra kortfilmer, t.ex. Two Broad Arrows, som är en av mina favoriter.

2 november, 2013 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Väg-själ

Fotologg från höstutmaningen

Av praktiska skäl (förkylning, familjelogistik) har jag inte betat av så värst många mil de senaste veckorna. Men även om både cykelbenen och cykelpsyket undrat vad som står på och kanske upplevt sig en gnutta åsidosatta så har det konstigt nog känts rätt okej. Kanske ligger det något i detta med “återhämtningsfasen” i alla fall. Att både kropp och själ behöver reparera sig, gå ner i tempo, samla kraft för kommande bravader.

Nåja, helt stillasittande har jag inte varit. Som jag skrivit om tidigare har jag deltagit i Höstutmaningen som Maria drog igång i samarbete med DeGaVi i Lund. Under perioden 14 september till 20 oktober skulle man cykla till åtta av tolv angivna checkpunkter och logga det hela med kamerans hjälp. En riktigt rolig utmaning som tagit mig ut på vägar jag aldrig cyklat tidigare och som även försatt mig i en del oväntade situationer – bland annat den minnesvärda åskcyklingen! Turligt nog upptäckte jag i veckan att tävlingen slutade nu i söndags och inte kommande söndag som jag trodde. Det blev till att riva av fyra checkpoints på en och samma helg. Nu väntar vi på den spännande dragningen för att se vem/vilka som vunnit cykel och andra finsaker från DeGaVi (som för övrigt är en förträfflig butik med kanonservice av ägaren Gabor). Här är fotologgen från mina åtta checkpunkter som spänner från Höllviken i söder till Söderåsen i “norr” (ej i kronologisk ordning):

Hardeberga skola. Fantastiskt höstväder!

Häckeberga slott.
Förkyld, men cyklade 12 lugna mil ändå denna fina lördag.

Måste sluta läsa kartor så slarvigt. En runda med två checkpoints
som jag uppskattade till 4 mil visade sig bli nästan 8 mil. Borde ha
ätit lunch innan samt bett någon annan hämta de stackars
 barnen som fick vara kvar till klockan 17 denna fredag. Lite darrig
i benen på slutet, men annars en fantastisk tur på delvis helt nya vägar!
Klaffbron i Höllviken – min första checkpoint.
Lotta på Åsen – hann tyvärr inte fika.

Skryllegården –
ösregn, åska, åsknedslag, BRASA, VARMT TE!

Stenestad – det var riktigt roligt att cykla över Söderåsen
i disigt, milt oktoberväder. 

Vid cyklistklassiska Vismarlövs Bagarstuga med
mina snälla hjälpryttare från Cyklisten.
23 oktober, 2013 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Väg-själ

Att cykla i åska – jag prövar något nytt

Luften var klar och mild. Bleka, vänliga solstrålar letade sig ner mellan träden och till och med björkbladen satt gula och stilla på sina grenar och vittnade om en näst intill vindfri oktoberdag. Det var vackert. I morse.

Måndag morgonpromenad.
I går var det annorlunda. Min vän Anna svarade i ett oförsiktigt ögonblick ja på spontanfrågan om att hänga med ut på en cykeltur på eftermiddagen. Hon hade inga cykelgrejer – eller cykel för den delen – med sig, men vi rotade fram dubbla uppsättningar ur cykelgarderoben här hemma samt pumpade, smorde och talade vänligt till min Columbus Cadiz. Lite spaghetti och kyckling på det så var vi redo! Vi visste att det skulle bli en regnig tur, för det duggade redan när vi gav oss av, men “det är ju bara skönt”, bedyrade vi oss själva och varandra. “Det blir ju mer syre i luften när det regnar.” “Det är friskt och skönt.” “Det rensar tankarna.” Må så vara. Och det var faktiskt skönt i början. Blött förstås, men inte så kallt. Mycket syre i luften. Det var först när vi låg på den långa raksträckan parallellt med väg 11 ut mot Dalby som jag tänkte att vi kanske hade tagit oss lite väl mycket vatten både över huvudet och under däcken.

Framme i Skrylle.
Kall, lättad och blöt – i den ordningen!

Tanken var att vi skulle cykla till Skryllegården som är en av checkpunkterna i Höstutmaningen (4 av 8 punkter uppnådda hittills för min del, men jag har två veckor till på mig att fullföra) och sedan mer eller mindre samma väg tillbaka igen. Men strax före Dalby började det åska, riktigt kraftigt dessutom. Inte brukar det väl åska i oktober, eller…? Ingen av oss är särskilt åskrädd, men 

jag måste säga att smällarna och blixtarna var rätt så respektingivande emellanåt. Blixtarna bländade och vi måste ha färdats i ungefär samma takt som åskvädret för det låg rakt ovanför huvudet på oss en bra bit med bara någon sekund mellan blixt och smäll. En riktig nära-naturen-upplevelse.
Jag minns att det någonstans längs vägen infann sig ett litet ögonblick när jag liksom fick syn på hela situationen utifrån – som ett objektiv som zoomade ut och visade mig hur häftigt detta faktiskt var. Här cyklade vi genom ett vackert naturreservat omgivna av en tunnel av gula träd, åskan blixtrade och smällde, regnet stod som spön i backen, vi var blöta och kalla inpå bara skinnet – men vi levde och vi cyklade och vi var vänner och det var fantastiskt! Och det var mycket syre i luften. Dock ska i ärlighetens namn sägas att denna lilla epifani var ganska kortlivad. Mot slutet var jag mest medveten om att det var väldigt blött och kallt. Vi stannade för att försöka kolla kartan. Inte helt lätt med blöta, stela fingrar instuckna i plastpåsen där telefonen låg. Men vi var på rätt väg, vilket INTE är särskilt givet när det är jag som leder tåget, och efter bara ett par kilometer var vi framme i Skrylle. Och där inträffade något fantastiskt: caféet var fortfarande öppet OCH de hade en brasa tänd OCH de lät oss handla te på krita. Fick reda på att blixten precis hade slagit ner där ute i Skrylle, två gånger. Vi satte oss tillrätta så nära elden vi kunde, halade upp chokladen ur ryggfickan och njöt av stunden. Utan att skämmas det minsta ringde vi efter assistans och blev upplockade med bil av hjältemannen och hans två små vapendragare. Att all denna dramatik rymdes på ynka 2,8 mil är svårt att förstå. Upplevelsemässigt och energimässigt kändes det mer som 15 mil, utan att överdriva faktiskt. Antar att man blir rätt så medtagen av att bli så där riktigt nedkyld. Men vad gör det när slutet blev så oväntat njutbart? This is life on a bike!

Slutet gott.
14 oktober, 2013 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Väg-själ

En Väg med själ

Alla rundor har sin tjusning och alla vägar sin karaktär, men ibland händer det att jag helt oförberett råkar hamna på en… Väg. En Väg med personlighet. En Väg med tydliga drag och egenheter. Ingen dussinväg, utan en Väg med egen stil och en tydlig själ. Och även om välkomnandet inte alltid är varmt och självklart, så finns det där. Jag är inte anonym. Vägen ser mig. Förhåller sig till mig. Min framfart längs krökar, sänkor och stigningar är inte något som bara ignoreras eller tas med en axelryckning. Jag är en gäst som har släppts in – ibland med en öppen famn, ibland på nåder. Då hör det till god ton att uppföra sig ordentligt, uppskatta gästfriheten och inte ta den för given. Vägen var ju faktiskt här före mig.

“Den kan ju vara bråkig, oberäknelig, nyckfull och alldeles… alldeles underbar!”
Ibland är en Väg som ett sådant där rullband som finns på flygplatser. Den griper tag i däcken och med ett vänligt leende skjuter den mig framåt i dubbel fart. Jag känner mig i takt med Vägen, nästan förtrolig. Innan jag lämnar den vinkar den glatt av mig och önskar mig välkommen åter. Jag lovar att återvända snart. Så finns det Vägar som mer liknar en oinriden häst. De kastar mig hit och dit, krumbuktar sig, vänder tvärt och är aldrig stilla. Fullständigt oförutsägbara, på gränsen till nyckfulla. Vi har roligt ihop, men jag är hela tiden medveten om att det är Vägen som bestämmer, inte jag. Men får jag, återvänder jag gärna även hit.
En Väg.
Efter vad som känts som nästan två dygns oavbruten korrläsning snodde jag i dag till mig en alldeles ljuvlig liten höstrunda på vägarna kring Jönköping där jag sitter och intensivjobbar några dagar. Och då uppstod just ett sådant här Möte, med en Väg. Klerebobacken. 3,4 slingrande kilometer genom den mest sagolika höstskog. En skylt i början av backen varnade för “djur längs vägkanten” och en bit längre upp låg en liten gård som hade “tuppar till salu”. Det var vackert, färgerna var vänliga, omslutande. Det kändes både vilsamt och lite hemligt att vara där och jag trampade på i trivsamt samspråk med denna charmiga Väg, liten och oansenlig kanske, men med gott självförtroende, det kändes. Som en vän att hålla i handen en stund. Den följde med mig ända tills jag såg utsikten över Vättern igen och det nästan bara var nerför hem. Då visste den att jag skulle hitta tillbaka och lät mig fortsätta ensam.
Klockan 13 hade jag stämt träff med mor, syster och svåger för att äta lunch på Fjällstugan och klockan 13.01 rullade jag in på parkeringen. Avslutade mitt jobbprojekt senare på kvällen och tänker att nästa gång jag är här, då ska jag nog knacka på hos Klerebobacken igen. Skulle tro att jag blir insläppt. Det känns så.

Fjällstugans parkering, kl. 13.01.

(Ps. Den fina bilden här ovan är gjord av duktiga Jojograf – www.jojograf.se.)

29 september, 2013 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Väg-själ

Ett nördfall

Häromveckan fick jag chansen att under 30 minuter försöka förklara vad det är som är så fascinerande med cykling och varför man kan bli så uppslukad av det. Det var intressant att själv försöka sätta ord på det – och väldigt roligt att få stå och bubbla cykelglädje i en halvtimme för ett 30-tal uppmärksamma åhörare (ja, så verkade det i alla fall). Jag hade blivit inbjuden att medverka på en cafékväll som en folkhögskola här i stan ordnade. Förutom en del musikinslag ville de ha någon som pratade på temat “Jag brinner för…”. Eller ett “nördinslag” som de också kallade det. Mycket komiskt att bli kallad nörd, men okej då… Jag kanske blev avslöjad helt enkelt. Vill någon höra vad jag sa kan man göra det här: http://www.youtube.com/watch?v=UVWO3pSGXlM
Hjälpryttarna. Vismarlöv.

I dag var jag ute på en skön sväng med klubben efter en veckas vila. Tolv mil blev det utåt Häckeberga, Torna Hällestad, Veberöd och Södra Sandby. Jag var förkyld och hade räknat med att få vända efter några mil. Det kändes direkt i backarna att jag inte hade benen med mig. Men vi höll ett sansat tempo och jag lät bli att dra, så det gick faktiskt bättre än väntat och jag följde med hela vägen. En (icke cyklande) kompis bara skrattade när jag berättade att jag var förkyld och därför hade valt att ta det lugnt på mina tolv mil. Ja, lite komiskt är det kanske… Väldigt härligt att cykla igen efter en veckas vila i alla fall! Vi körde förbi två av de checkpoints som ingår i Höstutmaningen som jag skrev om i mitt förra inlägg. Klubbkompisarna stannade tålmodigt och plåtade på båda ställena för att dokumentera att jag varit där.

21 september, 2013 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Väg-själ

Höstutmaningen

Min väg.

Så här såg det ut strax före åtta i lördags morse när jag rullade ut från Malmö. Det var vackert. Jag hade bestämt mig för att ta en solosväng ner till Höllviken för att ta kort på klaffbron där. Detta är nämligen en av de checkpoints som ingår i “Höstutmaningen”. Maria i Tjejklungan i Lund blev inspirerad av mitt inlägg om en tävling som Cykellistan m.fl. i Jönköping ordnar och drog snabbt igång en liknande utmaning här i södra Skåne. Tanken är att man cyklar till 8 av 14 angivna checkpoints, tar kort på sig själv där och publicerar på Ínstagram eller Facebook. Fina priser finns att vinna från DeGaVi Cykel i Lund. Mer info här för den som är sugen på att vara med. Öppet för killar också såklart, även om det är Tjejklungan som arrangerar.

Det var en alldeles sagolik vacker morgon och jag tog vägen via Arrie, Hököpinge och Vellinge. I närheten av Hököpinge blev jag nästan påkörd av en traktor som skulle svänga ut på den i övrigt helt trafiktomma väg där jag kom farande. Han hade solen i ögonen och såg mig inte alls. It was a near miss. Den vänliga bonden stannade dock en bit ner längs vägen, hoppade ut och frågade hur det var med mig. Vi hade båda hjärtat i halsgropen, pustade ut tillsammans en stund där i solen och önskade sedan varandra en god dag. Tänk om alla bilister hade samma inställning!

Spegelblankt. Magiskt. Arrie.

Även om de yttre förhållandena var helt perfekta (vad gäller väder menar jag – traktorincidenten kunde jag förstås varit utan, även om bonden var trevlig) kände jag nästan på en gång att benen var lite tröga. Hm, förkylning på gång kanske? Tänkte att jag fick ta det lite lugnt helt enkelt. Kändes rätt bra ändå, bara en gnutta trögt som sagt. Vid Arrie stannade jag och tog kort på den här spegelblanka lilla sjön. Det syns knappt på bilden, men det ligger en liten vit eka förtöjd uppe vid trädet till höger. Även innan jag blev skånebo tyckte jag om vindstilla dagar och stilla vatten. Nu, som skånebo (och som cyklist) är det näst intill magiskt. Så vackert. Hursomhelst, när jag skulle hoppa upp på cykeln igen la jag märke till ett mystiskt ljud från bakhjulet och upptäckte att ena bromsbelägget låg an mot fälgen och skrapade. Justerade lite försiktigt och vips så var trögheten i benen som bortblåst! Det var alltså bromsen, inte benen, som orsakat motståndet och plötsligt kändes 30 km/h i stället för 26 km/h som dagens komforttempo. Kan det ha varit bromsen som var orsaken till att jag släppte snabbklungan på väg hem från torsdagens backträning? Även om jag kanske inte hade räknat med att orka hela vägen i deras vråltempo tycker jag nog att jag borde ha hängt på lite längre än jag gjorde, trots att jag precis hade gasat på rätt bra sex gånger upp och ner i Minnesbergsbacken. Vi kan väl säga att det var bromsen då också, inte benen. Bra.

Klaffbron i Höllviken – check.

Från Hököpinges åkrar och vänliga, blåställsklädda bönder fortsatte jag mot Höllvikens pastellfärgade pikétröjor och marininspirerade shorts. Det var faktiskt både slående och lite komiskt, hur homogent ett samhälle kan framstå, och vilken bjärt kontrast det kan vara mellan två platser som bara ligger några minuters cykelväg (kändes det som) från varandra. Jag kom i alla fall fram till klaffbron, tog mitt kort, åt min banan och rullade sedan hemåt igen för att påbörja födelsedagsfestbestyren inför kvällen. Sju sköna mil blev det på säsongens kanske sista kortärmsrunda.

Dagens tur i dofter: dagg, rykande gödselhög, ljung, hav, äpplen, åkerjord.
Dagens tur i djur: minihästar, stora ståtliga hästar, får, tjädrar, katter, mördarsniglar.

15 september, 2013 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Väg-själ

Att sätta ner foten

På besök i uppväxtstaden Jönköping över helgen och passade på att ta mig en tur med Cykellistan, som ordnade spontanträning på förmiddagen. 6 mil och runt 27-30 km/h utlovades – perfekt. Strax efter klockan åtta på morgonen trampade jag i väg till den angivna macken på Barnarpsgatan. På vägen dit tänkte jag på vad fantastiskt, och unikt kanske, det är att man bara kan stråla samman så där, med vilt främmande människor, och sedan tillbringa flera timmar ihop och ha hur trevligt som helst. Förra gången jag försökte mig på något liknande, då med ett tjejgäng i Jönköping, dök det bara upp en enda cyklist till den angivna mötesplatsen – och det var dessutom en manlig sådan! Lite komiskt, men vi drog i väg och fick en skön, kul runda ändå. I like.

I dag blev vi åtta cyklister som samlades. Solen nere i stan byttes mot dis och dimma och kylslaget väder nästan så fort vi kom upp för Åsenvägen. Inga knävärmare, däremot många backar som hjälpte till att hålla värmen någotsånär. Konstaterade att vår “backerunda” med klubben i Malmö i torsdags knappt var värd namnet. Vi kom då inte ens upp i hälften av de höjdmeter vi betade av på den här turen. På knappt två timmar avverkade vi en halv Vätternrundan, höjdmetermässigt, enligt rundans initiativtagare Mats. Riktigt kul för en skånecyklist!

Facebook-paus, eller vad?

Efter några mil gavs plötsligt signal att vi skulle stanna. Trodde killarna tänkte lyxa till det med en kissepaus, så där som de brukar, men i stället ställde de sig framför några skyltar och började fibbla med sina mobiltelefoner! Vad var det här? Allvarligt Facebook-beroende, eller vad? Det visade sig dock att de registrerade en av checkpunkterna på en tävling som Cykellistan och La Lepre Stanca ordnar tillsammans med Öster Cykel. Under september månad ska man ta kort på sig själv på minst åtta av fjorton angivna checkpoints (efter att ha cyklat dit alltså). En tävling helt i min smak. Lite äventyr, lite orientering, lite fotografering. Här kan man läsa mer om det hela: http://www.laleprestanca.se/septemberbrevet/

Första halvan av turen var mest uppför. Sedan några riktigt långa utförslöpor där jag tror jag snuddade 65 km/h som mest (säg inget till mamma). På hemvägen gjorde vi en avstickare upp på Tabergstoppen, som också var en av checkpunkterna i tävlingen. En kategori 4-backe på en dryg kilometer som enligt Strava lutar 24,8 % på det brantaste stället. Jag kom upp och får nog säga att jag kom upp relativt snabbt. Men. Eftersom det finns ögonvittnen måste det väl sägas. Nånstans i den brantaste delen på slutet stannade jag och satte ner foten. En oväntad överraskning, för visst hade jag orkat. Brukar sällan vara den som ger mig, i synnerhet inte när det gäller så roliga saker som cykling. Finns det minsta gnutta energi att hämta i minsta lilla depå i kroppen, så nog brukar jag kunna plocka fram den.

Kom upp på Tabergs topp efter en retlig liten fotnedsättning.

Dagens fotnedsättning ett mysterium alltså. Kanske var jag rädd för en snygg spd-vurpa där med mitt nyfunna cykelgäng, och att det alltså var ren fåfänga som gjorde det? Det gick väldigt långsamt att trampa runt på vissa partier, även när jag stod med all vikt på pedalerna. Nåja, efter några sekunder kom jag till besinning, klickade i foten igen och snirklade mig upp resten av vägen. Liiiite retligt (läs jätteretligt) med den där mikropausen, men backen ligger kvar – nästa gång får det bli en QOM i stället! Tack till Cykellistan för en go tur på alla sätt!

7 september, 2013 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Väg-själ

Sista backen i motljus

Nyss hemkommen från en skön och faktiskt bara punktvis jobbig backerunda med klubbens sub9-gäng. Vi skulle köra lugnt mellan backarna och hårt i backarna var det sagt – men pigga, glada och cykelsugna ben är som bekant mycket svåra att tämja, och på väg mot första backen (Vinninge) liknade det snarare tempodistans än “lugnt mellan backarna”. Efter några felkörningar och borttappade cyklister som fick hämtas eller väntas in blev det lite mer ordning i leden och vi trampade på lugnt och sansat mellan backarna och körde sedan hårt när det väl gällde.

           Just backkörning är ett moment där jag faktiskt utan större problem hänger med snabbgruppen i klubben. Jag hakar i och för sig på rätt så ofta annars också, men då handlar det för min del mest om “öppen mun”-cykling (som min vän Helena säger) och att till varje pris igla sig fast vid hjulet framför. Är aldrig helt säker på att jag kommer att fixa det, vilket är en del av tjusningen. Att det däremot funkar bra i backarna har absolut mer med min ringa vikt än med råstyrka att göra, men det är ändå kul förstås!
Kvällen bjöd på helt perfekt cykelväder. Nu ska sägas att min familj påstår att jag nästan alltid utbrister att det är perfekt cykelväder, så fort jag stöter på ett väder överhuvudtaget, men i kväll var det verkligen underbart, med mild septembersol och lagom mycket vind. Sa till Robban som cyklade bredvid mig att om man hade sett oss på håll nu – stor klunga, fina klubbkläder, september, kvällssol, jättevackert… ja, ni fattar – då hade man ju bara  gärna velat vara en del av det gänget, just där och då. Och nu var vi en del av det gänget! Njuta, njuta, njuta! 
Nya vänner på sin första tur i kväll.
Vi klämde ett antal backar och avslutade med Kärrstorpsbacken. Solen höll på att gå ner vid toppen av backen och det såg ut som om vi skulle cykla rakt in i ett eldklot. “Sista backen i motljus”, som Martin sa innan vi spurtade loss, vilket lät lite poetiskt och snudd på vemodigt där på sluttampen. Naturromantik di bicicletta.
Nu skulle jag såklart ha haft ett foto på allt detta vackra, men tyvärr var min mobil full. En bild måste förstås finnas med i varje post, så det fick bli en på de här nya vännerna som hängde med på sin första tur i dag – och som dessutom fick äran att trampa mig över 400-milsstrecket för säsongen.

5 september, 2013 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
1 2 3 4

Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns i våra användarvilkor. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.

Annons
Annons