Väg-själ
Svenska Cycling Plus
Väg-själ

Bonk-i-väggen

I dag var jag med om en intressant klubbrunda. Har inte kört så mycket med klubben under sommaren, men tyckte det kändes fint i torsdags när vi körde backe + distans. Fixade mellangruppen utan större problem, trots att vi höll högt tempo även mellan backarna. På 101:an på hemvägen, när alla hade målsnörevittring, låg vi länge i 45 km/h eller däromkring. Det kändes såklart, men gick bra.

I dag stod lördagsrunda, 15 mil, på schemat. Vår vanliga härförare Leif var bortrest, så kanske var det därför det blev lite vilda västern. De första milen snittade vi snudd på 34 km/h. Jag kände redan från början av torsdagens övningar i benen, så förstod att det skulle bli till att kämpa för min del. Hängde med hyfsat till Blentarp där vi fikade. Gick varvet runt, men drog nästan inget.

När vi startade igen efter fikat trodde jag att Smaksaks goda kaffe och kardemummaknuta skulle ha gjort mig lite piggare  – men icke! Det gick helt enkelt liiiite för fort. Jag brukar aldrig ge mig bara för att “jag inte pallar”, för att det känns för jobbigt, men så fort vi började cykla igen misstänkte jag att det kanske helt enkelt inte skulle gå. I alla fall inte så länge det inte hjälpte att hojta att folk skulle tagga ner och dra ner tempot lite. La mig i svansen tillsammans med en eller ett par andra som också var trötta, men det är möjligt att det var just det som knäckte mig. Vinden var hård och landskapet böljande – när fronten av klungan spurtade på igen efter ett krön var vi där bak fortfarande på väg upp, så det blev till att hämta igen luckor hela tiden.

Jag började komma efter i backarna, och nånstans runt 8-9 mil, i en av alla backar, märkte jag att jag inte bara flåsade hårt, utan faktiskt cyklade där och hulkade och bölade! En ren fysisk reaktion – aldrig varit med om det tidigare, men nån gång ska vara den första. Nu vet jag i alla fall att jag inte gav mig förrän jag började böla! 🙂 Mycket intressant.

Jag sa till klungan att jag tänkte släppa, men fick sällskap av Håkan till Häckeberga, och därefter av Jimmy till Bara, sedan själv till Malmö. Drog ner lite i tempo – och vips, så gick det hur bra som helst igen! Låg inte bakom något hjul, utan vi cyklade och snackade, men kunde ändå hålla helt okej tempo. Kom hem med drygt 12 mil och nästan 31 km/h i snitt (ja, rundan syns väl här till höger i flödet). Intressant var att sedan konstatera att klungan som drog iväg bara hade nån kilometer högre snitt när de kom hem (fast de körde iofs två-tre mil till, men ändå). Kan inte låta bli att tänka att vi med lite disciplin i körningen hade kunnat få med alla hem, utan att tappa nåt nämnvärt i medelfart. Ja ja, nåt att ta upp på ett klubbmöte antar jag. Vet själv hur svårt det kan vara att hålla igen nån kilometer eller två när man själv känner sig stark.

Ja, det var mycket om en enkel liten lördagsrunda, men jag blev så fascinerad över vad som hände fysiskt och mentalt. Känner mig nöjd med rundan ändå, eftersom det kändes så lätt att komma igen så fort jag fick köra en gnutta lugnare, och jag kände mig inte vek eller dålig på slutet. The near-bonking experience var också väldigt intressant.

När jag kom hem fick jag lön för mödan – en medalj av Sally och meddelandet att jag hade vunnit Tour  de France. De´ ni!

9 augusti, 2014 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Väg-själ

Rapha Women’s 100 Malmö

Den 20 juli gick Rapha Women’s 100 av stapeln på olika platser i världen. Drygt 7000 kvinnliga cyklister gick samman i olika konstellationer för att cykla 100 km tillsammans. Coolt. Och en anledning så god som någon att försöka skramla ihop cyklande tjejer i närområdet, så jag gav mig på att arrangera en runda som utgick från Malmö.

Inför rundan hade jag två stora huvudbryn. Det ena gällde hur jag skulle kunna lägga upp en varierande runda av lagom längd och dessutom ha stenkoll på varenda sväng. Har man ansvar att lotsa runt en hel klunga i tio mil gäller det förstås att skärpa till sig och inte köra vilse. Alltså att inte köra som jag brukar. Vilse. Jag löste det genom att cykla rundan två gånger själv veckan innan och sedan köra den med bil kvällen innan – och det funkade! Phu!

Mitt andra huvudbry gällde att se till att ingen skulle bonka. Jag visste att några av de som kom aldrig hade cyklat tio mil innan, dessutom utlovades riktigt varmt väder. Tänk om folk skulle glömma att äta och dricka och gå helt in i väggen! Vad gör jag då? Kände visst ansvar att få hem alla glada och nöjda och i någorlunda okej skick. Jag löste det genom att – förutom fikastoppet i Vismarlöv som kom först efter 7,5 mil – upprätta en egen överraskningsdepå med saft och bullar, bemannad av ingen mindre än la familia, dagens hjältar!

Gänget strax före start i centrala Malmö. 17 stycken blev vi!
Först lite genomgång, lite sneglande på varandras
cyklar och utrustning, rätt mycket skratt och god
stämning, en god dos spritt i benen.
Japp, då var vi på väg. Klungkörningen fungerade helt ok!
Fotot taget av Jenny som bemästrade konsten att cykla och
plåta samtidigt!
Raka fina led.
Den hemliga depån strax före Ugglarp!
Saft och kanelbullar – och skugga!
Depå-bossarna!

En kärleksfull heja-kram före avfärd. Dagens bästa!

Vi rullade ytterligare 4,5 mil efter depåstoppet och
gjorde sedan sällskap med tupparna och hönorna i
klassiska Vismarlöv.

Coola Nina.

Dagens snyggaste hoj – en måttbeställd stålram från…
ja, vad hette de nu… Bros nånting, från Tyskland.
Väldigt läcker i alla fall.

Tillbaks där vi började efter en härlig tur.
Vi ses nästa år!
/La capitaine

Väg-själ

VR 2014

Är det inte lite för stort? Lite för dyrt? Rätt farligt? Och lite för mainstream för att räknas som ett riktigt äventyr? Jag anmälde mig till VR 2014 för att VR 2013 (min första) var så euforisk på alla sätt, att jag tänkte att om jag inte gör om det direkt kommer jag aldrig att vilja göra om det, för att inte förstöra minnet från jungfrufärden.




Svårt att tänka sig att man ska CYKLA runt den där sjön…

I år hade jag dock svårt att tagga till ordentligt. Jag hade ju redan gjort rundan en gång. Dessutom visste jag att jag saknade en del mjölksyraträning och aldrig skulle kunna slå förra årets tid på 9.10. Dividerade mycket med mig själv om vilket fokus jag skulle ha, eftersom det inte var aktuellt att sikta på tidsrekord. Gick det att hitta någon annan motivation? Svaret på den frågan visade sig vara “ja”, men det dröjde faktiskt till en bit in på rundan innan den infann sig. Men sedan växte den stadigt under hela loppet. Det blev bara roligare och roligare att cykla helt enkelt!

Jag startade kl. 05.32 med ca 12 cyklister från Klubben Cyklistens sub10-grupp. Det var fantastiskt vackert att susa fram i morgonsolen de första tio milen ner till Jönköping. Snabbt gick det också, med vinden i ryggen och ibland lite kantvind. Vi snittade stadigt 35 km/h. Men sen kom väggen. Så fort vi svängde höger i Huskvarna och närmade oss Rosenlund tog det stopp. Det. Blåste. Motvind. Milt uttryckt. Och vi insåg att kommande 15 mil skulle kännas ganska annorlunda än de tio första. Efter Jönköping börjar ju backarna också, men de brukar jag iofs trivas rätt bra i. I Kortebobacken visslade jag “I sommarens soliga dagar” för att muntra upp mig själv och eventuellt mina medcyklister. En okänd cyklist som låg bredvid visslade med ett par toner. “På färdens besvär ingen klagar” for sedan ofta genom huvudet på mig under resten av rundan. Det var ju ett av mina mål – att inte klaga en enda gång på hela rundan – och det gjorde jag inte heller.




Några kvällsstartare gör sig redo.
Känslan av koncentration, magfjärilar och förväntan

På västgötasidan kommer en ganska lång sträcka på kanske sex-sju mil som är ganska enahanda. Om jag någon gång hade en liten dipp under rundan så var det här. Mentalt, eftersom jag tappade känslan av äventyr och tänkte att det kändes som en vanlig lördagsrunda. Fysiskt hade jag också min enda dipp någonstans runt 20 mil. Mina gel med koffein hjälpte till att forsla mig vidare.

När det var fyra-fem mil kvar såg vi plötsligt en lång kö av cyklister som gick! En olycka och vägarbete i kombination förstod jag det som. Vi fick snällt hoppa av och leda cyklarna i några hundra meter. Efter att bara ha malt på i 25 mil utan några markanta pulstoppar kände jag mig plötsligt supertaggad att pressa på lite hårdare mot slutet. Visste att jag inte skulle komma under tio timmar (blåst, lite oorganiserade depåstopp samt den påtvingade promenaden åt upp lite för mycket tid), men jag ville ändå känna att jag inte hade latat mig in i mål. Och detta var verkligen en glad överraskning som lever kvar i kropp och tanke: att jag inte kroknade på hela rundan, trots att jag inte hoppade över en enda förning. Att jag kände mig stark på slutet och visste att jag hade mer att ge. Så. När vi kommit igenom trafikstockningen satte jag och en klubbkompis av i ett eget litet partempo en bit. Efter en stund släppte han, och jag cyklade de sista fyra milen solo. En härlig känsla att få lägga sig i bocken och kräma på där på slutet, med vinden i ryggen dessutom. Jag susade förbi en hel massa folk och det är förstås en kick. Två mil från målet anslöt jag mig till ett danskt gäng som släppte in mig i sin klunga. Hade kunnat köra hårdare, men det kändes bra att gå i mål tillsammans med de tystlåtna danskarna. 10.16 blev tiden. Krafter kvar och humöret på topp. Jag är SÅ nöjd med rundan!


Parkhäng med fina vänner efteråt. Lättölen kändes för stark
efter 30 cykelmil, så jag hällde ut den…

I målfållan stod mina underbara vänner Adrian och Esther och deras barn och väntade, utrustade med stora heja-plakat and everything! Jag visste inte om de skulle vara där, men tänkte att kanske, kanske… Väldigt glatt! Det var förstås också härligt att träffa de andra tio Skåne-cyklisterna som jag delade hus med på kvällen. Sill, potatis, jordgubbar och mängder med berättelser från dagens bravader.

Några ögonblicksminnen:
– Min goa mamma som stod och hejade vid Statoil-macken nedanför Kortebobacken. “Mamma, mamma” ropade jag från klungan. “Heja, heja” ropade hon tillbaka och vinkade så glatt.
– Brännässlorna i rumpan vid en av kisspauserna (lyxiga TRE kisspauser i år, jämfört med en förra året).
– Vinka och heja på Niklas som cyklade om mig strax före Fagerhult – en vän på vägen!
– Känslan när man tappar den dyrbara bananhalvan man norpat med sig från depåstoppet. Åh nej…
– Folk som stod och hejade längst upp backen i Medevi. “Bra jobbat!” “Nu är det inte långt kvar!” Blev helt oväntat lite gråtmild där på backkrönet.
– Det sista pipet längs vattnet i Motala som talade om att jag var i mål och att jag nu kunde glida fram resten av rakan mot målområdet. Jag klarade det – igen! Tjoho!

Nästa år då? Hmm… Kan absolut tänka mig att åtminstone försöka på sub9. Och så funderar jag på om jag redan nu i sommar skulle försöka mig på att cykla runt Vättern på egen hand. Bara för att. Vägen kan jag ju. Lovar att det blir en blogg om det i så fall! 🙂

Medal winning girls!
(Minivättern och VR)
Väg-själ

“Det finns mitt i skogen…

…en oväntad glänta, som bara kan hittas av den som gått vilse.”

Jag älskar både takten och innehållet i Tomas Tranströmers dikt Gläntan.

Sitter i Jönköping och intensivjobbar några dagar, så har egentligen varken tid att blogga eller cykla – detta är därför några mycket snabbt ihoprafsade rader. Som av en händelse råkade nämligen cykeln följa med i bagaget, så två små, små rundor har jag unnat mig dessa dagar. Så små och oansenliga att de knappt syns, intalar jag mig.

En oväntad grusväg.

Jag har ett fantastiskt track record när det gäller att köra vilse. Sedan några veckor tillbaka är min Merckx dock utrustad med en ordentlig Garmin med gps. Känner mig särskilt nöjd med funktionen som heter något i stil med “tillbaka till utgångspunkten”. Den kan man när som helst trycka på och få en karta som visar hur man bäst tar sig hem igen. Genialt! Och i mitt fall välbehövligt! Men ändå, ibland vill man helt enkelt bara köra, inte bunden av en karta, utan fågelfri och se vart vägen bär. För… det finns mitt i skogen en oväntad grusväg som bara kan hittas av den som kört vilse. Blev jag varse igår. Någonstans runt Habo kyrka valde jag en underbart vacker, slingrande väg. Skogen stod tät på båda sidor, solen strilade ner mellan stammarna och koltrastarna var på högtalare. Och så dofterna. Mmmmm. Men så helt plötsligt behagade den lilla asfaltvägen övergå i grus. What to do? Jag fegade ur faktiskt, eftersom jag inte visste hur lång den var. Åt ett par Dumlekolor, lyssnade lite på fåglarna och vände. Men det var härligt.

Efter ett tag började jag känna igen mig igen. Styrde kosan ut mot Älgafall och bedyrades av ett vänligt äldre par att det inte skulle bli grusväg längre fram. Några kilometer senare stod jag i en T-korsning med grus åt båda håll. Men här visste jag att jag hade kört (vilse) en gång innan, och att gruset inte varade för evigt, så jag rullade på i stilla mak, över Risbro-dammen (tror jag den heter) och vidare genom skogen tills asfalten dök upp igen. En riktigt härlig tur på knappt fem mil blev det.

Risbrodammen. Grusigt, men fint.

I dag ska jag köra tillbaka till Malmö igen, men snodde till mig en knapp timmas cykling här på förmiddagen. Det fina med Jönköping är att man inte behöver cykla särskilt långt för att kunna köra ett ordentligt backpass. Körde upp mot Bankeryd och tog Kortebobacken som uppvärmning. Sedan tillbaka nerför backen och svängde in mot Prinseryd. Svepte Prinserydsbackarna (det heter säkert något annat) tre gånger – två gånger från det korta hållet och en gång från det långa. Riktigt nöjd kände jag mig med detta pass! Framför allt behövde jag det mentalt. Vet med mig att formen har dalat ett snäpp sedan förra året – fysiskt, men kanske ännu mer mentalt. Verkar som att den svajande formen påverkat huvudet ännu mer än kroppen. Intressant. Därför var det riktigt gött att trampa dessa backar i dag, och fixa det i en fart som inte alls var så pjåkig.

Jag berättade om backpasset för min fina mamma som jag bor hos här i Jönköping. “Åh, men DET låter ju trevligt”, sa hon. “Då får man ju vila på vägen ner.” Så sant. Min ständigt optimistiska mamma. Det är i huvudet det sitter!

Väg-själ

Tankar inför Vätternrundan

Ok, då är det bara några veckor kvar till den där stunden i gryningen när man både sammanbiten, en gnutta orolig och samtidigt extremt upprymd rullar ner mot starten i Motala. Man försöker småprata lite med de andra, hör ljudet av skor som klickar i och klickar ur, kollar vilket håll flaggorna blåser åt. Men mest av allt vill man bara i väg. Man vet att det är galet. Man vet att det kommer bli skitskitskitjobbigt. Man vet att man kommer att lida. Och ändå. Pirret i magen, glädjen i benen, kalven som skuttar ut på 30 mils grönbete när ljudet äntligen hörs: beep, beep, beep, beeeeeeeep!

Jag minns fortfarande de första tramptagen på förra årets Vätternrunda, som var min första. “Nu är jag i väg”, tänkte jag. “Nu har jag startat. Nu cyklar jag Vätternrundan!” Jag tror nog jag gick runt nästan hela varvet på den energi som kom av den vetskapen: jag cyklar Vätternrundan and I’m still alive, I’m still pedalling! Jag visste att jag hade laddat väl, men hade ingen aning om hur mycket energi och adrenalin som kunde rinna till sen när det väl gällde. Det var häftigt faktiskt.

“Jag kan, jag vågar, det kommer bli kul!” (Sally)

Jag hade valt att köra med klubbens sub 10-grupp. Sub 10 framstod som en drömgräns som jag kanske, kanske skulle klara om precis allt klaffade. Min plan var att åtminstone hänga med till Jönköping och sedan släppa om det gick för fort. Jag minns faktiskt inte hur det hände, men plötsligt märkte jag att jag mest hade sub 9-folk omkring mig (tror de hade haft en olycka och vi kom ifatt). Så då bestämde jag mig för att hänga på dem så länge jag orkade. Och jag orkade hela vägen! Ska sägas att jag inte drog särskilt många meter efter Jönköping, men jag är ändå fortfarande helt paff över att det gick. 9 timmar och 10 minuter rullade vi in på. Jag slog min drömgräns med nästan en timma och hade en toppenrunda på alla sätt – fysiskt och mentalt. Kan fortfarande tänka tillbaks på den och njuta och förundras.

Men i år då? Det ska bli kul att cykla VR igen. Jag ser fram emot det, men jag är inte vrål-pepp, som förra året. Under våren har jag av familjelogistiska skäl missat i princip alla kvällsträningar med klubben. Jag har kört långt på helgerna och har fler mil i benen än vid samma tid förra året, ca 230 tror jag, men jag saknar de där blodsmak-i-munnen-passen och jag tycker mig märka att det är svårare att hitta den där extra växeln, både fysiskt och mentalt. Lite mer mjölksyraträning och en gnutta mer råstyrka hade varit fint. Men det jag mest skulle behöva är nog några pass där jag mentalt fick känna att jag överträffade mig själv. Att jag inte trodde att det skulle gå, men att det gick. Behöver sparka igång huvudet minst lika mycket som benen.

Och det är klart att det är insatsen efter ens förutsättningar som räknas på sätt och vis. Den här våren har krävt mycket energi på andra plan. Men det ÄR kul att köra fort och det ÄR kul att känna sig stark, att flyga över backkrönen och sedan kunna fortsätta i full speed. Det är roligare att vara i riktigt bra form helt enkelt.

Hm, det jag går och grunnar på inför VR är detta: vilken mental inställning ska jag ha? Ska jag fokusera all energi jag har och ge allt för att klara sub 10, eller ska jag ta det lugnare, se det som ett annat slags lopp, vara lite mer medveten om vad som försiggår runt omkring mig och inte bara vrålstirra på hjulet framför mig i 30 mil? Det kan ju också bli bra.

Nej, vet ni, det var terapi att skriva det här, för nu känns det rätt självklart: jag satsar det jag har, kör så snabbt och snyggt jag kan. Sen kan dagsform, väder och vind och tusen andra saker spela in, men då får man vara flexibel och anpassa efter det i stunden. Ok, det ska bli kul! Snart kör vi! Och de mål jag definitivt inte kommer att rucka på är samma som jag satte upp inför förra året:

– att inte klaga en enda gång på hela rundan
– att njuta av stämningen och att det är så roligt att cykla
– att, oavsett tid, vara mycket nöjd med mig själv när jag går i mål

Heja gärna på mig om du ser mig susa förbi längs pölen!

Väg-själ

Mil blir mat i Mocambique

Min vän Märta och några av “hennes” barn
i byn Chuiba, norra Mocambique.

Under april månad har cyklingen känts extra rolig och meningsfull. Javisst, vädret har varit kanon och säsongen har kommit igång tidigt. Men dessutom har jag genom varje mil jag cyklat samlat ihop pengar som går till mat till barn i ett översvämningsdrabbat område i norra Mocambique. Vänner, bekanta, okända och en cykelklubb sponsrar med allt från 1 till 20 kronor/mil. Nu är april och därmed projektet snart till ända. Jag har 11 mil kvar till att spränga 100-milsstrecket, så det tänkte jag fixa innan i morgon midnatt. Då har vi samlat in drygt 20000 kronor. Just nu cyklar jag nämligen för 207 kr/mil – helt fantastiskt!

Man kan ju ofta bli matt och handlingsförlamad av all nöd i världen, men ju mer konkret något blir, desto lättare och naturligare känns det att hjälpa. För mig är det här projektet konkret eftersom det är en nära vän som jobbar på plats med barnen. Jag vet vad hon lämnade i Sverige och jag vet hur hon lever nu. Det gör det lite lättare att förstå vad just de här barnen behöver och hur värdefulla de är – och att hjälpen faktiskt når direkt fram och gör skillnad! Det blir mat i magar som annars kanske inte skulle fått någon mat.

I morgon tar projektet slut, men det går förstås jättebra att hoppa på så här i sluttampen. Kika in på Facebook-sidan Mil blir mat i Mocambique så hittar du mer information.

Mina egna barn fick vara med och välja vart pengarna
skulle gå. Av utbildning, husbygge och mat till
förskolebarn valde de “mat till barnen”.

29 april, 2014 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Väg-själ

I love backar och vindstilla

Är i Jönköping över påsken och passade på att köra en tur med La Lepre Stanca. Eftersom jag precis blivit klar med en artikel till Cycling Plus om detta rosafärgade cykelgäng i Jönköping kändes det kul att nu få köra en sväng med dem igen. Samling vid Piren klockan 9, och jag rullade dit i tjock, tjock dimma, men med hopp om ljusare tider. Alla väderprognoser lovade sol och 16 grader varmt, så jag klädde mig efter det. När jag kom fram till Piren var mina ullbenvärmare alldeles vita utanpå, som om dimman hade fastnat på dem. Riktigt vackert och stämningsfullt såg det ut och det finns säkert något poetiskt att säga om det. Jag ska skriva det så fort jag kommer på det. Att köra med glasögon var rent farligt, eftersom de immade igen direkt.

Framme vid Piren hade jag redan hunnit bli ganska kall – Vättern kyler ordentligt – men en av de fem övriga cyklister som dök upp kom med bara ben, vilket genast skickade optimistiska vibbar om att vi hade en skön tur framför oss, även om det såg ruggigt kallt ut där på morgonen.

Piren, Jönköping, påskafton kl. 9

Jag älskar att cykla i Jönköping. När jag tittar på mina Strava-segment härifrån blir jag alltid full i skratt. För Skåne-cyklisten ser det komiskt ut. Som att varje tur börjar med att man kör upp för en brant vägg. Och typ så är det. Man kommer helt enkelt inte ut ur stan om man inte först klämmer ett par stora, feta backar. Jönköpingscyklisterna tar det dock med ro och trampar lugnt på under stilla småprat. De är väl vana. Så som vi i Skåne säger oss vara vana vid den ständiga vinden – fast jag vet att det inte är sant. I alla fall är inte jag helt sanningsenligt när jag påstår det. För man vänjer sig aldrig vid vind. Den tar aldrig slut, den är nyckfull och ständigt psykande och någonstans i bakhuvudet letar man alltid efter den där knappen där man bara kan stänga av den.

Backar däremot, tar slut. Och har det först gått uppför går det förstås någonstans längre fram också nerför. Backar kan vara trevliga, inbjudande, utmanande eller lite hotfulla, men till slut har man ändå lagt dem bakom sig, “besegrat” dem. Det ger en större boost än att timme efter timme ligga och slita mot vinden som ändå alltid vinner. Den fortsätter även när rundan är slut.

791 höjdmeter skrapade jag ihop på mina tio mil i dag. Ändå gick det förvånansvärt lätt, trots ett hyggligt snitt på 30 km/h. Nu vågade jag i och för sig inte dra något särskilt i början, eftersom jag misstänkte att 30-tempo med massa backar kanske inte var lika lätt att hålla som samma fart nere i platt-Skåne. Några i gänget hade dessutom en tid att passa, så jag satsade på att hålla mig fräsch för att inte tvinga hela tåget att bromsa. Men det är nog så att Skånevinden sliter och härdar en hel del ändå, även när man ligger längre bak i leden. Klungan skyddar mot fartvind, men inte alls lika bra mot kantvind. Det finns säkert någon formel där man kan jämföra sekundmeter med höjdmeter per cyklad mil eller något sådant. Kände i dag att all den där vinden man gnetar med kanske är värd några backar ändå.

I dag var det i alla fall vindstilla och det var lätt att susa fram bakom de rosa ryggarna. De sista tre-fyra milen var jag med och drog och det var gött att känna att det fanns gott om krafter i benen. Och det var såååå vackert. Och luktade såååå gott. Och var alldeles, alldeles underbart. Vet inte om det blev 16 grader, men en bra bit över tio i alla fall, och strålande sol. En lätt dimma låg kvar över Vättern när vi rullade in i Jönköping igen. Känslan en bra stund efter hemkomsten var en mix av intensiv “efternjutning” och ett lika intensivt “åh nej, åh nej, åh nej, rundan är slut, åh nej!” Har aldrig trott på det där man fick höra när man var liten – att man ska sluta när man har som roligast. Hade lätt kunnat köra dubbla sträckan i dag.

19 april, 2014 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Väg-själ

Timing is everything

Första riktiga vårrundan begicks idag. 67,2 km med klubben. Det var bara ett par grader varmt när jag körde hemifrån, men solen lyste å det bestämdaste och jag kände nästan genast att jag hade ett lager för mycket på mig. Men strunt i det, för det var vår i luften och i stället för 3-4 personer som vi brukat vara på lördagarna under vintern räknade jag i dag till över 20 cyklister! Och vi var TVÅ tjejer – inte illa. En ökning med ganska exakt 100 %.

Jag hade egentligen inte tänkt köra med klubben i dag. Har jobbat som en gnu i veckan för att bli färdig med massa korrläsning för Wiggle (kul läsning om växlar, ramar, skor och cykelkläder iofs, men väldigt mycket). Behövde fortsätta jobba i dag, så därför tänkte jag mig en kortare runda i eget sällskap som jag kunde styra över själv. Men sen bara slumpade det sig så att jag bara råkade rulla förbi klubben preciiiiiis klockan nio preciiiiiis när klungan rullade ut på vägen. Och då kändes det förstås bara dumt att inte haka på. Det blev en riktigt härlig tur. En kille hade högprofilshjulen på, och det där härliga svischande ljudet tryckte på alla härligacykelminnen-knappar som fanns. Mmmmm tralalalaaa. Godis för öron och själ.

När jag kikade på Strava när jag kom hem kunde jag se att ett par av oss hade fortsatt och till slut kört 17 mil. Med två stopp på Hallongården visade det sig. Längtar efter långrundor. Hoppas kunna köra en del sådana under året. Får återkomma till det.

När jag kom hem hade familjen preciiiiis satt fram fika, så det var bara att slå sig ner. En dag av ypperlig timing i stort och smått!

After-bike coffee är alltid rätt.

Väg-själ

Som att föda barn

I går var jag ute på min första uterunda sedan före nyår. Massa jobb samt en släng magsjuka lagom till nyår har inneburit en lite längre cykelpaus än vanligt. (Min nyårsmeny bestod av några bananer, en kopp blåbärssoppa, te samt en av mannen tillagad crème brulée för att fira på kvällen.) Anyway, i går fick jag äntligen tillfälle att köra en sväng. En person till stod och väntade vid Cyklistens lokaler när jag kom dit klockan nio och efter någon mil hämtade vi upp ytterligare en. SMHI hade lovat vind och regn och löftet hölls. Men regn… Tja, I kind of like it. Det enda jag egentligen ogillar på cykel är att bli sådär alldeles genomkall, så att man skakar och inte tinar på flera timmar efteråt, samt att gå in i väggen p.g.a. för dålig energitillförsel. Båda dessa tillstånd kan förstås vara riktigt gräsliga. Men sen är det lite med cykling som att föda barn. Efteråt tänker man: “Äsch, det var väl inte så farligt ändå? Det gick ju bra. Fixar ju jag, får va lite tuff bara.” Och fast man rent teoretiskt vet och minns hur man led, så tror man ändå inte riktigt på det. Och så gör man det igen. Och igen.

Visst är det en vacker bild? Vägen, regndiset, den outtalade frågan som
 hänger i luften – ska de lyckas laga cykeln, eller är de strandade?
I går körde vi i alla fall ca sju mil. Drygt halvvägs rasade en av cyklarna ihop, och trots att klubbens supermekaniker Leif var med var det inget som gick att lösa på plats, så det fick bli bärgning av cykel och cyklist, medan Leif och jag fortsatte själva. Helt säker på att haveriet måste ha skett preciiiis där rundan vände och det blev motvind, för vi fick verkligen slita hela vägen hem. Men det var kul och jag kände mig stark och vi turades om att dra. På sista biten på vägen fram mot Malmö-skylten, där vi brukar ha fri fart och skyltspurt på somrarna, kändes det som att blåsten gjorde knappa 20 km/h till en alldeles lagom hastighet, som krävde ungefär samma ansträngning som att ligga i drygt det dubbla en fin sommarkväll. Känns som att det helt enkelt är omöjligt att cykla samma vägsträcka två gånger – det är alltför många parametrar som spelar in och som sätter sin prägel på varje tur. Väder och vind förstås. Sällskap. Den egna formen, fysiskt och mentalt. Hur långt man kört. Hur långt man ska köra. Om man vet att man har en liten bit choklad i ryggfickan eller om det bara ligger en torr gammal energy bar från förrra årets VR där. För att bara nämna något.
En annan grej som jag känner mig riktigt nöjd över är ett impulsköp som visade sig ännu bättre än jag trodde. Eller helt impuls var det inte, för jag har tänkt att jag någon gång skulle vilja investera i en träningscykel att ha hemma (fantastisk anledning att röja i förrådet!), men kanske inte just nu. Men så råkade jag ramla på den här på Stadium.

Massa rea och dessutom 20% extra rea på allt just den dagen jag var där, så jag slog till – och är supernöjd. Inte minst med att den har watt-mätare, vilket jag inte hade räknat med. Statistik är kul och att lätt kunna hålla koll på puls, kadens och watt möjliggör riktigt effektiv träning. Kommer bli en del högintensiva 4-minutare samt 20-minutare på mjölksyratröskeln. Och så Sufferfest-videos förstås, som jag verkligen gillar. Kändes lite komiskt att stå bland alla gamla bokhyllor, kassar med kläder, pantburkar och annat förrådsbråte och skruva på Ultegra-pedalerna, lånade från min sommarcykel. No more trainer!

Mr Wiggins, of course.

Till sist måste jag såklart bara tipsa om en artikel från The Independent som säger att engelsmännen – bless their hearts – enligt en undersökning anser att cyklister är “more intelligent, charitable and cool than the average person.” Som om det vore en nyhet, men ändå.

12 januari, 2014 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Väg-själ

Festive 500… blev Festive 332

I ett glatt ögonblick registrerade jag mig till Raphas utmaning Festive 500 som går ut på att cykla 500 km mellan jul och nyår. Ett kul mål som definitivt är en utmaning, men absolut inte ouppnåligt. Perfekt alltså. Under större delen av julhelgen har jag befunnit mig i Jönköping, så Malmö-cykelbenen fick sig ett abrupt uppvaknande i backarna där. Jättekul! Hittade också trevligt cykelsällskap genom La Lepre Stanca. Samling på Piren varje dag klockan nio (fast somliga tjuvstartade och började sju någon dag för att klippa sådär 25 mil i decembermörkret).

I takt med att man cyklar registreras ens kilometer på Strava. Där kan man också följa hur det går för andra som antagit utmaningen. Hittills har jag fixat 66% av 500 km, d.v.s. 332 km. Tyvärr lyckades jag i bilen på väg ner till Malmö radera nästan tre dagars jobb när jag skulle vara effektiv och jobba medan mannen körde. Helt galet. Så i går kväll bestämde jag mig för att ge upp Festive 500. Får helt enkelt inte ihop det med det extrajobb som blev. Men hjärtat var visst inte med i beslutet, för i morse kunde jag ändå inte hålla mig… kaaaaaanske skulle jag hinna fixa det ändå? Gav mig ut på en liten fyramilasväng i kallt, skönt väder. Ett utslag för optimism, för rent krasst inser jag att det inte kommer att funka om jag vill göra ett bra jobb. Så nu disciplinerar jag mig och ger upp. Väldigt intressant att upptäcka hur långt inne det beslutet satt. Det hade ju varit så kul! Men tänker på en god vän som sa att uthållighet är något bra, men att vara envis, det är bara dumt. 
Hursomhelst. Festive 500 gjorde att jag träffade nya cykelkompisar, cyklade nya vägar, gladde benen med många branta backar samt cyklade drygt 33 mil på fem dagar. Det hade jag definitivt inte gjort om jag inte hade antagit utmaningen in the first place!
Här kommer mellandagarnas cykling i bilder:
Julafton, Piren i Jönköping, kl. 9.00.
Bara en person till dök upp denna julaftonsmorgon. Tror båda
blev lika glada över att se den andre. Fem sköna mil i lätt regn
utåt Lekeryd, Barnarp, Taberg och Hovslätt blev det.

Mer folk dagen därpå. Mer regn också. Vi körde åt Bankerydshållet och
kom tillbaks via Åsa-sjön och sedan Hovslätt. I duschen kunde jag
betrakta tre fina färger på fötterna: blåa naglar, röda tår, kritvita fötter.
Men det var det värt. Jättekul runda, och regn är inte så pjåkigt ändå.
Så länge man inte börjar skaka av köld så gillar jag det!

Syrrans proffsiga skotork kom till användning. Shimano-skorna är
systersonens, som hängde med en bit på dagens runda, innan han tog
skogsvägen hem.

I mammas trädgård.

Mycket skog i Jönköping. Den här turen körde
jag med “elit-Ann” som varit med dagen innan.
Lite frost i dikesrenarna, men helt ok på vägen.
Kul, snackig tur! Jag älskar att vara ute!

Sista dagen i Jönköping. Kallt och vackert.

Innan start. Sju stycken tror jag vi blev den här dagen…

…på slutet var vi bara fyra. De här snällingarna tog en särskild sväng för att
jag skulle få en fin Jönköpings-bild med Vättern i bakgrunden.
Åtta mil blev dagens runda.
Di kör hårt i Jönköping. #ensammedracer

En rysare.

Tillbaks i den skånska myllan.

Tack och hej!

29 december, 2013 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
1 2 3 4

Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns i våra användarvilkor. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.

Annons
Annons