Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns på https://www.cyclingplus.se/anvandarvillkor/. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.

Väg-själ
Svenska Cycling Plus
Väg-själ

The Longest Day

The Longest Day. It might be long & happy or long & heavy, but for one reason or another, some days leave a deeper mark in our experience. At times so much that a single day can fill the emotional space of a week or more in our memory log. And yet, every day has the same number of hours, minutes, seconds. Every living person is allotted an equal amount of time, day by day. So what would make a day – a long day? blogs about The Longest Day at Rapha: http://pages.rapha.cc/stories/the-longest-day More photos below: The day before the day.Photo: Julien Verlay An early puncture – the one and only.Stopping for coffee in a little village. Made some friends.When in France… boule.Salt and some warmth and I was feeling better. The poor dog got nothing, except a few pats.Photo: Beth Hodge BrynWhat else do you need than a hot fire, a few friends and the anticipation of reaching the summit?Going as a team.Photo: Ricky BuckenleiAlmost there. No way I could not smile at this point!At.The.Top.The singing team, the best. …Läs mer

7 september, 2015 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Väg-själ

Rapha Women’s 100 Malmö

Någon ringde i sista sekund och ville med.Vi väntade vid Jägersro, och så blev viplötsligt sex!I söndags var det dags för Rapha Women’s 100 där över 8000 tjejer världen över gick ihop i olika konstellationer för att cykla 10 mil tillsammans. Turer ordnades på flera olika platser i Sverige och det var en häftig känsla att veta att det just den här dagen var en massa andra tjejgäng ute på vägarna. Jag cyklar gärna i mixade grupper, eller – som det oftast blir i realiteten – som ensam tjej bland grabbarna, men det ÄR verkligen en FANTASTISK känsla att köra bara tjejer ibland också. Särskilt om det inte bara blir en ren solskensrunda, utan även ligger en viss bedrift i det hela. Och så får jag nog säga att det kändes med vår lilla tur som utgick från Malmö. Ja, för numerärt blev det en “liten” tur. Från början hade drygt 30 personer anmält sitt intresse. Förra året var vi 17 stycken, så jag räknade nog med över 20 i alla fall. Men med hällregn och åska natten innan och med stark vind på morgonen blev det, förståeligt nog, ett kraftigt kvinnofall. Sex stycken blev vi, varav en var tvungen att avvika efter ca tre mil för att hinna med en inplanerad middag.Och jag kan förstå att folk tvekade att haka på. Det verkade som om de flesta av Skånes cyklister hade valt att stanna inne den här dagen. Under våra tio mil mötte vi bara ett annat gäng från CK Ringen samt två andra cyklister – annars helt tomt, vilket förstås är enormt ovanligt en söndag i juli.Blåsigt och glatt!Men vi som dök upp rullade ändå glada i hågen ut från Malmö och möttes nästan genast av rätt så galet hård mot- och kantvind, runt 20 sekundmeter i byarna. …Läs mer

Väg-själ

Efter VR

Två veckor sedan Vätternrundan, men det känns redan ganska länge sedan. Jag är jättenöjd med min runda men vet inte riktigt vad jag ska rapportera kring den. Förmodligen för att jag inte var supertaggad innan och för att inga spektakulära saker inträffade längs vägen. Men. Ungefär så här var det:Kvällsstartarna rullar iväg. Härlig känsla att få se bådesolnedgång och soluppgång från cykeln.!Jag hade hoppats på att i bästa fall komma in runt tio timmar samt att ha en kul, skön runda. Jag var förkyld och allmänt inte i någon toppform. But off we went, klockan 05.30 på lördagsmorgonen. Solen sken och även om vinden var något hårdare än utlovat var den ändå inte särskilt besvärlig. I början hamnade jag och mina klubbkompisar från Klubben Cyklisten i en jätteklunga på kanske 40-50 personer. Vi körde på i god takt, men det var inga problem att ligga och cruisa någonstans där i mitten. I Ödeshög – kissepaus. Och då märktes det förstås att det var killarna som styrde tåget, för vilka tjejer hade valt att stanna vid ett långt dike där i princip varenda meter var full av brännässlor? Jag mindes förra årets brännässlekyssar i rumpan och irrade runt efter ett vettigt ställe att sätta mig på. Hittade till slut en liten sektion med blåklint där jag dök ner och lättade på trycket.Efter Ödeshög blev vi mer uppsplittrade och jag och de andra sub10:orna från klubben stretade på i slättvinden. Jag kände mig trött. Alltså sömning typ, och lyckades inte tagga till eller hjälpa till och dra. Förmodligen körde jag lite mer än nödvändigt slut på mig då det stundtals blev rätt ryckigt i leden. Jag mådde illa, kunde inte äta och dricka ordentligt och insåg att det inte skulle funka hela vägen. Riktigt pissigt kändes det faktiskt, rent fysiskt. Men eftersom …Läs mer

Väg-själ

Inför VR

Jag är SÅ redo för Vätternrundan! Våren har varit grymt intensiv, på olika sätt – och innehållsrik. Jag har cyklat i Belgien och i Frankrike, bestigit Mont Ventoux (makalöst! fantastiskt! underbart!) och kört min första brevet på 20 mil hemma i Skåne. Laddat för Vätternrundan har jag dock inte gjort, varken fysiskt eller mentalt. De senaste veckorna har jag knappt tränat (alls!) och mentalt har jag varit upptagen med annat. I veckan som varit övertog jag dotterns förkylning. Det halsonda är borta nu, men jag hostar fortfarande en del. Det är ändå häftigt att känna hur ens perspektiv kan ändras och anpassas. Älskar hur töjbar och kreativ hjärnan är ändå. Det finns alltid ett perspektiv som är det bästa, och när man hittar det måste man vara nöjd med det, även om det är ett annat än det man hade tänkt sig från början.Några vänner på väg mot Mont Ventoux tidigare i vår.Min första VR för två år sedan var fantastisk. Då visste jag inte alls vad jag hade att vänta mig. Hur jobbigt skulle det bli? Hur långt är egentligen 30 mil? Mitt mål var att hänga på sub10:orna ner till Jönköping och sedan klara mig bäst jag kunde. Jag körde i mål på strax över 9 timmar och var paff över bedriften i flera månader. Året därpå hade jag inte tränat riktigt lika mycket, men trodde sub10 kunde bli lagom. Det blev det. Det jag var stolt över den gången var att jag inte hoppade över en enda förning utan gick runt i kedjan hela vägen. Till skillnad från året innan hade jag också en hel del krafter klar när jag gick i mål.I år då? Jag har inte riktigt “hunnit” att ladda. Kanske känner jag också att jag redan har årets stora bedrift, Mont Ventoux, bakom …Läs mer

Väg-själ

Mont Ventoux nästa

Nu har jag packat. Väskan är till nio tiondelar fylld med cykelkläder och annat cykelrelaterat krafs. Resten är typ schampo och trosor och pyjamas. I morgon bär det galet nog av till Marseilles och därifrån till Sault och Mont Ventoux, det mytomspunna berget – “Jätten i Provence”. Cirka 2000 höjdmeter på dryga två mil om man klättrar på värsta stället tror jag bestämt. Varmt. Blåsigt. Först skog och sedan “månlandskap” innan man når toppen. Det kan bli en lång dag. Och det är just det som kommer att vara fokus för filmen jag ska vara med och spela in för Rapha. “The Longest Day” heter den, och kommer att ha premiär i juni, på årets längsta dag här på norra halvklotet. (Försöker låta cool och hålla mungiporna raka när jag säger det, men misslyckas oftast kapitalt!) :DEn bit av tisdagens hyggerunda…Vi är sex cyklister som ska delta. Från början var det tänkt att det bara skulle vara tjejer som cyklade. Fyra stycken – hopplockade för att vara så olika som möjligt. Hur galet är det inte att jag blev en av dem?! Skånecyklisten goes bergsget, typ. Nu i sista stund hade två av killarna från vårt Rapha Ambassador-gäng erbjudit sig att haka på, så vi blir sex stycken – ett kanongäng tror jag!Men. Jag är ju verkligen inte van vid backar! Och det här är ju inte direkt någon “backe”… utan… ett BERG! Kör man en vanlig runda på kanske sju mil här i krokarna där jag bor samlar man normalt ihop ca 350 höjdmeter. Det är inte att jag inte gillar backar, bara det att det knappt finns några här kring Malmö. I början av veckan tog jag därför bilen bort till Blentarp och körde ett kul pass fram och tillbaka och lite hit och dit kring Slimminge, Kläggeröd …Läs mer

Väg-själ

Hej Team Sky!

Jag har fått den stora förmånen att tillbringa ett par dagar med Team Sky i Belgien och fått en guidad rundtur på deras service course där – ett enormt ställe som innehåller nästan ALLA teamets cyklar (minst sju cyklar per person), utrustning, komponenter, kläder, energi, verkstad – allt! Väldigt fascinerande och grym logistik in i minsta detalj.Vi (en handfull inbjudna journalister, Rapha-folk m.fl.) fick också förmånen att cykla en femmilsrunda tillsammans med några av Team Sky-cyklisterna idag. Vi blev väl omhändertagna på alla sätt och fick förtroendet att testa deras sprillans nya teamcyklar, som bara har körts av cyklisterna själva nu på vårklassikerna. Hur hamnade jag här? Svårt att sluta le från öra till öra under stor del av dagen i alla fall. Dessutom sol och 25 grader varmt. Har inte så mycket tid, så här kommer en enkel sammanställning av dagen i form av bilder:Teambussen. Plats för 11 cyklister, dusch, litet kök, mekutrymme.Innan vi gick på bussen var vi tvungna att använda disinfektionsmedelpå händerna – en rutin så fort man tog i något som någon av cyklisternakunde tänkas ta i vid ett senare tillfälle.Sky-folket la upp vår cykeltur som vid ett riktigt lopp. Här genomgångi bussen före avfärd……och här är taktikupplägget för dagen.Vi rullar i väg. Först till service course en bit bort, sedancyklade vi de fem milen tillbaka till Kortrijke där vi bor.Måååånga cyklar på the service course! Allt var grymt organiserat och märktmed cyklisternas namn, från fullutrustade cyklar till minsta strumpa.”Min” cykel görs i ordning.Klar! Det fanns två stycken i storlek 48,5! :)Jag lånade “min” hoj av Richie Porte.Före avfärd.Andningspaus efter en sträcka med kullersten – mycket skumpigareän svensk kullersten!My riding mate – Nathan Earle.Pusta ut med lite Cola före lunch. Det var en varm tur!Hojarna vilar lite i skuggan.Med Ricky från Rapha – tack för inbjudan! …Läs mer

Väg-själ

Vår och virus

Jag har dragits med en riktigt enveten virusinfektion sedan i julas som aldrig verkar vilja ge sig av, vilket har inneburit mycket sporadisk träning på senaste. Segt. Men nu börjar kylan vika och det är näääästan vår, så nu hoppas jag att viruset packar ihop, ger sig av och stänger dörren ordentligt bakom sig. Rapha winter hat – men det ÄR vår!I går var det så mycket vår i luften här nere i Malmö att jag vågade mig ut på en liten tur i alla fall, den första på länge. Disciplinerade mig till att köra kort och långsamt! Och hela tiden med buffen för munnen, för att inte dra ner kall luft i lungorna. Jag kände fortfarande av infektionen och var glad att jag tog det försiktigt, men det verkar i alla fall inte som att jag gjorde något värre. Phu!Cykelåret framöver rymmer flera roliga lopp och turer. Mitt mål för det här året är att cykla längre än jag har gjort tidigare, dvs längre än 30 mil på en dag. Jag tänkte försöka mig på att köra några brevet-turer (http://randonneurs.se), åtminstone de på 20, 30 och 40 mil. Det blir kul. Sedan blir det Vätternrundan, två Rapha Prestige-lopp – ett i Norge och ett i Italien – samt nio mil på Amstel Gold-banan med avslut uppför Cauberg i april. Allt detta under förutsättning att jag blir så pass frisk att jag kan börja träna ordentligt igen förstås, och just nu lämnar jag det öppet. Det som kanske känns allra roligast – Cauberg – ligger närmast i tiden och är mest i farosonen. Vi får se. Men hoppas.Eddy och kortfingerhandskar – vårtecken!Jag tänkte så här när jag trampade fram längs vårvägarna i går: Javisst, jag tycker om att köra fort och det är roligt att pressa sig för att nå …Läs mer

Väg-själ

Velodrom och Rapha i München

Fyrtiofem graders lutning, inga bromsar och stundtals rätt trångt – första gången i velodrom var en grym adrenalinkick!Jag var i München förra helgen för kickoff med tretton andra Rapha Ambassadors. En fantastiskt inspirerande helg – det här kommer att bli ett roligt cykelår! På lördagen skulle vi egentligen kört en långtur ute, men eftersom väderprognosen hotade med nederbörd, stark vind och många minusgrader ändrades planerna och vi åkte i stället till närliggande Augsburg för att tillbringa några timmar i velodromen där. Velodromen var halvt utomhus kan man säga, helt oisolerad i alla fall, så vi fick bylta på oss ordentligt i minusgraderna.Innan vi började cykla var vi tvungna att gå upp längst upp för att få enkänsla av hur brant det egentligen var……och det var verkligen brant – 45 grader som mest och vi fick hålla hårt i räcketför att inte trilla ner. Vilket sug!Det fanns målade linjer på golvet och det var förstås viktigt att man höll sin linje, så att man inte blev påkörd eller körde på någon annan. Ville man stanna fick man kolla så att det var fritt bakåt, ge tecken att man var på väg neråt och sedan sakta in. Cyklarna var fixed gear, så “bromsa” kunde man bara göra genom att hålla emot lite lätt på pedalerna, men i alla fall jag behövde många meter på mig för att stanna helt och hållet. Premiär även på fixie för mig, så skarp inlärningskurva även där.Man kan nästan se adrenalinet pysa ut ur ögonen…Jag tyckte det skulle bli helkul att testa velodrom och var glad och förväntansfull hela vägen dit. Ända tills jag satte mig på cykeln faktiskt. Jag tycker nog att jag för det mesta är mer modig än mesig, men här tog det faktiskt ett tag innan jag vågade släppa loss. Alla sinnen var …Läs mer

17 februari, 2015 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Väg-själ

Spättan, Solo, Snö, Slimminge

Jag erkänner – som lingvist ser mitt beslutsfattande underlag ibland lite annorlunda ut än för många andra. Gav mig ut i morse, lördag, inga särskilda planer för dagen så jag visste att jag kunde vara ute ett tag. Tänkte mig cirka tio mil och trampade iväg utan en helt tydlig plan för dagens rutt. Temperaturen låg strax under nollan och smhi hade lovat/hotat med snö fram på eftermiddagen, så jag tänkte att det kanske vore klokast köra mot havet för att om möjligt undvika is på vägarna (en svartisvurpa från häromveckan i färskt minne nämligen). Men. Så började jag tänka på Slimminge (kategori 4-backe fem mil från Malmö). Och när jag plötsligt insåg att jag kunde få till fyra fina “S” i en tjusig allitteration på Strava-loggen, ja, då blev det mig helt enkelt övermäktigt. Det var starkare än jag – is eller ej, Slimminge fick det bli!

Häckeberga

Det blev en ensam tur. En enda annan cyklist såg jag under hela rundan. Jag letade mig fram genom bokskogen och vidare mot Häckeberga naturreservat. Det var vackert och lite kargt med vitt och brunt som de dominerande färgerna. Någonstans längs vägen började det också snöa ymnigt och ni vet ju hur det är – det blir magiskt i snön. Och tyst. Så tyst att jag plötsligt hörde fåglar som sjöng. Vinter och vår. Det var magiskt. De stundtals rätt stora, ulliga flingorna blev till väggar i ett alldeles eget ljusvitt rum omkring mig där jag cyklade stilla, ensam och tillfreds.

Vid ett par tillfällen körde jag förbi vägskyltar som pekade mig mot platser jag ändå skulle passera på vägen – Blentarp, Veberöd – men via grusvägar. Lite nellad (som di sägor här i Skåne) var jag allt att testa lilla cross-Spättan på gruset, men valde i slutänden att bli kvar på asfalten och i snön.

Kaffe, bulle och blodspillan

Det var skönt att köra crossen idag. I Kläggerödsbacken var det rejält med snömodd på vägen och fläckvis även på andra ställen. Och det är precis av den här anledningen jag älskar att ha en cross – känslan av att om jag villkan jag ge mig ut nästan när som helst. Det är en skön känsla, även när jag inte utnyttjar det. Att möjligheten att cykla alltid finns! Men visst känns det att hon är lite tyngre, Spättan, främst i backarna. Och det är nog inte främst de extra tre kilona, jämfört med min Merckx, utan de grova däcken och den tyngre “rullande massan” som gör skillnaden.
Fast jag konstaterade i dag att både Slimminge och Kläggeröd är förvånansvärt enkla att cykla uppför – hemligheten är bara att hålla extremt låg fart. I dag slog jag nog ett all time low med luuugna, lååångsamma klättringar. Tyckte trots detta att jag var värd en kaffe och kardemummaknuta på Smaksak i Blentarp, så där stannade jag till en liten stund. Gjorde dramatisk entré genom att riva upp ett skärsår på ena fingret när jag drog av mig handsken. Hade precis öppnat munnen för att säga “en dubbel espresso, tack”, men fick använda den inandade luften till att i stället säga “förlåt, jag har droppat lite blod här på golvet”.

Biking in a Winter Wonderland

Det kändes bra i benen i dag. Lite tungt de sista två milen kanske, när vinden tilltog och dessutom låg mot mig. Men jag hamnade oplanerat i en mycket trevlig liten diskussion med mig själv där jag försökte komma fram till om jag först skulle ta en varm, skön dusch när jag kom hem eller om jag skulle börja med att äta gårdagens överblivna Fajita. A win-win situation where you just can’t go wrong! 🙂

Tio mil ungefär ville jag cykla i dag. Och här är ytterligare en sån där lite knäpp grej som kan göra mig oproportionerligt nöjd (förutom detta med de fyra s:en då) – när jag närmade mig hemma konstaterade jag att jag hade planerat bra och att rundan nog skulle landa på cirka tio mil. Men det blev inte cirka, det blev exakt. För på pricken på metern där jag brukar stanna och slå av min Garmin slog mätaren om till 100 km! Vet inte varför, men denna lilla detalj blev som en hemlig blinkning och pricken över i:et på en mycket skön runda.

Spättan the Skogsrå

Snödäck
31 januari, 2015 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Väg-själ

Testa hojar

Den senaste månaden har varit fylld av tester. Jag har skrivit en hel del till nästa nummer av Cycling Plus och två av artiklarna handlade om tester. Roligt, för det var första gången jag skrev något av det här slaget. Jag har testat vinterkläder för sex olika märken. En aning svettigt, eftersom temperaturen sällan behagat dala under tio grader denna varma höst, men jag försökte ge mig ut i ottan för att få så vinterlika förhållanden som möjligt. Och så lägg till det den skånska snålblåsten förstås.  

Det var roligt att prova kläder. Dyrast var bäst, men det fanns även ett budgetmärke som var fantastiskt bra. Men oändligt mycket roligare än klädtestet var att få testa racerhojar, närmare bestämt fyra stycken damspecifika racers från Specialized, Trek, Scott och Giant. Det kändes lite galet när det under några dagar levererades sprillans nya cyklar till dörren stup i kvarten (kändes det som). Förutom att testa cyklarna själv samlade jag en dag ihop tre andra tjejer för en runda då vi tog ut alla fyra cyklarna och bytte flera gånger längs vägen. Nog hade jag trott att det skulle bli kul, men SÅ kul… Jag bara ler när jag tänker på det! Det mest förbluffande var nog att det var så enormt stor skillnad på cykel och cykel, trots att de var i samma prisklass. Grymt kul att få testa och sedan analysera vad skillnaderna bestod i, och vad vi själva föredrog och varför. Jag har bästa jobbet ever! Reportaget finns att läsa i nästa nummer av Cycling Plus som kommer i butikerna 18 november, så missa inte det! Här följer några foton från dagen:

Först… montera.

Trångt i vardagsrummet.

Fotosession i bokskogen.

Ingen av testpersonerna överskred 163 cm
 så här ryker några distansringar för att sänka styret.
Någorlunda rejsigt vill man ju sitta,
även om man är kort!

Smartare att byta skor än pedaler om alla råkar ha lika stora fötter!
De här vintertightsen från Rapha utsågs till bästa
tights i klädtestet. Snygga såklart och så
grymt sköna – som att cykla i en kram.
De fyra testcyklarna med de fyra testcyklarna!
Tjoho – jag kan cykla och plåta samtidigt! 🙂



4 november, 2014 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
1 2 4